Fiskebäckskil TB 146

Boken som är på 100 sidor liggande format är rikt illustrerad med kartor, målningar och foton. Den är skriven av Sigvard Fjellsson, Göran Hansson och Kristina Jarnedal.

Här följer några utdrag från boken:

Redan på 1500-talet kom man att bosätta sig vid den stora viken i norr på Skaftölandet. I kilen, i utkanten av gården Fiskebäck och namnet blev FiskebäcksKihl. Vid den kil som både gav en skyddande hamn och närhet till det segelbara havet. Man hade en kyrka – man fiskade, man fraktade. När Bohuslän blev svenskt var man under beskydd av Margareta Huitfeldt som ägde marken. Framåtanda, sparsamhet, ordning och reda kom att bli kihlbornas ledord under de år som följde. Under tidigt 1800-tal kom så samhällets glansperiod som varade i cirka femtio år – det största fraktsamhället i Sverige vid tiden. Hur blev Fiskebäckskil så framgångsrikt och hur kom samhället sedan att leva vidare? Det är två frågor som denna berättelse främst vill besvara.

Skaftö har varit bebott sedan forna tider. På högt belägna platser har man gjort fynd som visar på flertusenårig bebyggelse där människorna levde på jakt och fiske med primitiva redskap. När sedan jorden kom att brukas förbättrades villkoren; gårdar byggdes och man slöt sig samman i små byar. Fastän nära havet byggde man i lä av bergen i de dalar som man med möda hade röjt. Från medeltiden blir detta livsmönster skönjbart för oss, och första gången Skaftöy omtalas är i en kyrklig jordebok från 1388. De gårdar som nämns är Fiskebäck, Grönskhult, Fossa (Forsom) Backa, Skaftö gård samt Stuveröd. Det intressanta för vår del är dock: när flyttade man ner till vattnet och blev strandsittare i Fiskebäckskil? Under den första stora och omtalade sillperioden åren 1556-1588 fanns här bebyggelse. Eller som Johan Oedman så målande beskrev det nästan tvåhundra år senare: … utan what gemene man berätta, at thet i thet förra stora Sille-Fisket skolat skedt, tå stor ömnoghet både af Sill och annan Fisk kom hit till orten, så at många Danskar, Tyskar och Utlänningar flytte hit för Fiske-Fänget och Handels Skuld, hwar igenom Holmar och Öijar, ther hus kunde stå uppå, blefwo bebygde och altså detta Fiskeläger… Att beskriva Fiskebäckskil som enbart ett fiskeläge var då som vid flera senare tillfällen en förenkling. Den första gången det omnämns är i Ålborgs tullräkenskaper som börjar 1575. Elva skeppare från Fiskebäckskil är namngivna och även storleken på deras fartyg.
Men sillen tröt och skogarna glesnade…
De år som sedan följde, från 1645 till 1660, är de mest krigiska och spänningsmättade mellan Sverige och Danmark. Det 30-åriga kriget var i sitt slutskede. Dessutom gjorde kung Karl X Gustaf två olika krigsinsatser där den svenska armen ömsom stod på Själland, ömsom fick försvara sina nyvunna provinser. Bohuslän, som tillkom Sverige efter freden i Roskilde 1658, var förhållandevis förskonat från dessa krigshändelser. Det var en tid då adelns makt var som starkast, och därmed ökade dess jordägande dramatiskt på böndernas bekostnad. Detta gällde såväl i Danmark som i Sverige. Med den nya svenska förvaltningen kommer nya skatter för alla i Bohuslän, krigen har kostat pengar och man ser sig om efter nya inkomstkällor. De svenska skatteindrivarna var troligen hårdare än vad de danska varit och följde principen att ta ut så mycket som möjligt, så fick vederbörande klaga, om han eller hon vågade. Den svenske riksdrotsen Per Brahe d y fick Orust och Tjörn som förläning, och hans handgångne man Anders Larsson blev skatteindrivare för honom såväl som för kronan. En hårdför sådan. Han blev snart en avskydd man, som borde mista hufwudet (ur domboken 1663). Men klagomålen mot honom ledde ingen vart. Sådan är situationen när fiskebäckskilsborna får oväntad hjälp: Fru Margareta på Sundsby träder in i handlingen.
Fru Margareta tillhörde de stilla i landet – det finns inte någon dramatik eller spänning hos henne, den tillhörde helt den tid hon levde i.
För en bohusläning låter detta citat minst sagt märkligt, då man sedan barnsben har hört och läst historier om denna starka kvinna. Det är oftast berättelser där hon framställs i en ofördelaktig dager, inte minst hörde jag sådana under de tolv år jag bodde på Tjörn. Nu kan ju som bekant mytbildningen runt en känd person få överdrivna och felaktiga dimensioner, verkligheten kan vara helt annorlunda. Så tycks det även vara med Margareta Huitfeldt. När man studerar det digra arkivmaterialet från hennes tid – när Bohuslän blev svenskt, från 1658 – förstår man bättre citatet ovan med det tillägget att hon framförallt hade två ovanliga begåvningar: att som kvinna i en mansdominerad värld göra riktiga politiska bedömningar under dessa ofredens år i ett landskap som än var svenskt, än dansk-norskt. Och att hon dessutom klarade den avancerade konsten att göra ”goda affärer”. Då tänker vi inte på att hon köpte upp böndernas gårdar, de som kom i trångmål, utan på hennes affärer med adeln, den avresande danska och den tillkommande svenska. Ett finansiellt mästerstycke som inte precis drabbade den fattige; det var officerare som fått förläningar för sina krigsinsatser som hon köpte av och sålde till. Det var främst hennes avlidne make, Thomas Dyre, som hade gjort affärer med bönder i trångmål under den danska tiden och sannolikt givit grogrund för alla de negativa historierna om henne…
Varför tillskriver vi då Margareta Huitfeldt så stor betydelse för framtidsutvecklingen på Fiskebäckskil? Vi ser fyra bidragande orsaker som sammantaget påverkat skeendet. Hon bidrog i hög grad till att lindra skattetrycket för sina strandsittare under en svår tid. Hon uppmuntrade sjöfart och handel, även om det ej fick ett officiellt genomslag. Hon donerade till kyrkan. Pengarna växte, en ganska omfattande utlåningsverksamhet underlättade det känsliga begynnelseskedet av fraktperioden under 1800-talets första hälft. Och hennes budskap inte minst till sina strandsittare var entydigt: ordning och reda!
Längst in i kilen ligger gården Fiskebäck som första gången nämns i Den røde Bog – en jordebok från 1388 – och då skrives Fiskibæk. Nästa gång blir i mantalslängden från år 1528. På Margareta Huitfeldts tid, år 1660, ger gården 4 vålor torsk i landskyldspengar. Ortnamnsforskare tolkar, inte särskilt överraskande, namnet som ”Bäcken där man bedriver fiske”. Slutsatsen är att man här på gården även bedrev fiske då inte några pund smör ingick i räntan som var brukligt på de andra Skaftögårdarna; att man sedan drog sig längre ut i kilen, där djupet vid land var tillräckligt för en större båt, – att man där byggde sina hus och kunde livnära sig på vad havet gav, fångster och transporter av fisk – och namnet blev FiskebäcksKihl.
Vi tänker oss att vi från havet närmar oss Fiskebäckskil en tidig vinterdag några år in på 1800-talet. Sillen har gått till och verksamheten ute på Gullmarn är intensiv; fiskebåtar av olika storlekar ror runt med sina vadar mellan de olika fiskeplatserna, silluppköpare hämtar fångsten och seglar den till salterier och trankokerier. Överallt på holmar och uddar ser vi trankoksbyggnader med sina skorstenar och pumphus…
Vi närmar oss nu Mansholmen alldeles i inloppet till Kihlen. Här låg för några år sedan inte mindre än nio trankokerier. Alla var ägda av kihlbor och de flesta av dem nära släkt med varandra. Läget var perfekt. Här behövdes ingen anställd ledning; den sysslan kunde man sköta själv och sova hemma om nätterna… Vi har nu nått vårt mål, Fiskebäckskil. Det har varit en annorlunda upplevelse att se de kala, grå holmarna så kompakt industrialiserade, så bebyggda av stora skärgårdsverk som skarpt kontrasterar mot de små bostadshus som trängs samman på Kihlens västsida…
Vad vi också ser men inte kan uppfatta är att i allt detta gryr den övergång som skall omvandla Fiskebäckskil från ett genuint fiskeläge och en sillberedningsort till Bohusläns mest framstående fraktsamhälle.
… som nämns ovan var Gillberg också tidigt igång med trankokning. Men han nöjde sig inte med detta. Han var en av de första som såg behovet av och möjligheterna med fraktfart. Det fanns en marknad för att frakta salt, bränsle och andra förnödenheter till skärgårdsverken och att skeppa ut de färdiga produkterna. För närtransporter fanns det små båtar att tillgå, men för längre resor, framför allt utomlands, krävdes större fartyg. Dessa frakter gick nu oftast på utländsk köl och det ville Gillberg ändra på. År 1774 kom en nybyggd galeasjakt till Fiskebäckskil. Maria var 45 fot i spunningen, 16 fot bred och djupgåendet vid last var 2 fot 6 tum. … När Elin Sörensdotter dör 1819 har hon varit änka i 42 år. Och denna ensamma kvinna efterlämnar en förmögenhet på smått fantastiska 7 505 Riksdaler det mesta utlånat mot ränta. Som jämförelse kostar vid denna tid en ny 50-55 fots däcksbåt cirka 500 Rdr och en lika stor slup ett par hundra mer… Elin Sörensdotter var som en bank! Innan bankerna fanns för vanligt folk. Och bland låntagarna märks särskilt mågen Bengt Jonsson som skall bli Bengtssonsläktens grand old man, men också den som stenrik betraktade Johan Didricksson på Christineberg.
… Kihlsjöfarten hade sin höjdpunkt kring åren 1860-1880. Enligt en trovärdig uppgift var 58 fartyg registrerade i Fiskebäckskil (inkl Östersidan) år 1863. Och inte bara antalet hade ökat; framförallt var det totala tonnaget mycket större än under de första decennierna av sjöfarten. Det har ibland gjorts gällande att det var storfinansiärer från städerna som låg bakom utvecklingen av Fiskebäckskil till skepparsamhälle. Men mycket tyder på att det kom fram av egen kraft med sillperiodens inkomster som nödvändig utgångspunkt. Det var kihlbor som Carl Fredrik Gillberg, Elin Sörensdotter, Bengt Jonsson, Johan Didricksson med flera, sillförarna inte att förglömma, som tjänade ihop grundkapitalet till utvecklingen. Man tjänade pengar och man lånade pengar av varandra och av kyrkan när det var aktuellt med nyinvesteringar. Och när sedan fraktandet och dess lönsamhet tog fart på allvar på 1830-talet så blev det väl något som vi idag kallar Gnosjö-effekt. Om grannen blev skeppare eller till och med sjökapten så ville man själv inte stanna som matros ombord. Man följde med sin tid i sitt samhälle; man strävade uppåt kanske mer än på de flesta andra orter. Många ville ta del av kakan, som bara växte och växte. Och resultatet blev 1800-talets mest utpräglade skepparsamhälle.

Gatan sträcker sig från ångbåtsbryggan till kyrkan. Den äldsta bebyggelsen låg närmast kilen och bestod av mindre omålade eller röda enkelstugor. Kaptener och skeppare byggde stort och målade i ljusa färger. Schweizerier, snidade verandor, var statussymboler för att locka hyresgäster. Nu var det inte så att alla verandor fanns från början utan en del har tillkommit allteftersom. Mittemot Hålebrunn, en av alla 16 namngivna brunnar som fanns, ligger ett hus flyttat från Blåbergsholmen. Johan Didriksson byggde det när han skötte trankokeriet där. Under min uppväxt låg det en elektrisk affär i huset. Elström fanns sedan 1918 och då behövdes förstås mycket tillbehör. Aldrig kan du föreställa dig vad Fiksebäckskil är för ett stort och galant fiskläge! Alla husen äro snygga och rödmålade, och fastän gatan går i krokar och backar upp och ned, är var enda krok ren och fin som en väl städad förstuga, och förstugorna de äro så vita och sandade som själva rummen. Ur Pål Värning 1844 av Emilie Flygare-Carlén

Det här fotot hänger på väggen hos Rolf Gunnarsson. På baksidan kan vi läsa namnen på alla som sitter i båten, det vill säga alla badgästerna: Anna och Thor Sundeman, Lizinka Cnattingius, Elsa Cnat-tingius, Thure Bergh, Björn Sundeman, Vilma Vallerius, Gustaf Arrhenius, Thora Sundeman, Berta Cnattingius, Gunnar Ekman. Men vem var då mannen vid rodret, och pojken? Med hjälp av det Allan Ivarsson skrev om badgästseglare i Skaftö Gilles skrift ställde jag upp en hypotes – det är Johannes Johansson, Se-Se, med däcksbåten Ivar. Genom ledtrådar som att han är med på Carl Wilhelmsons tavla vid brunnen och var han bodde kom jag en bit på vägen. Ett annat foto på båten stärkte förstås bevisföringen. Däcksbåten Ivar var 11,11 meter lång, 4,70 bred och troligen byggd 1898. Den hade fiskenummer UA 974, sedan LL 287 och fanns registrerad på J. A. Johansson från 19 september år 1903. Båten fanns i Kilen till omkring 1940. Albert Johansson, Östersidan, köpte den när han kom hem från Amerika på 1930-talet. Namnbrädan sitter fortfarande på sjöboden på Östersidan.

Carl Wilhelmson
Skall någon konstnär utnämnas till Bohusläns målare är Carl Wilhelmson den förste man kommer att tänka på. Han står i en särställning när det gäller att avbilda människor i deras vardagliga liv, och det var i Fiskebäckskil han främst sökte sina motiv. Carl Wilhelmson var född 1866 i Fiskebäckskil. Hans far var sjöman och drunknade i unga år, varefter modern fick försörja familjen med sin byhandel. Grannarna var fiskare, sjömän, fraktskeppare och kaptener. Efter långa och omfattande konststudier, bl a på Valand och i Paris, återkommer han varje sommar till Kilen där han hämtar såväl inspiration som motiv till sina konstverk. När han sedan kallas till Göteborg som lärare på Valands kända konstskola kommer hans konstnärskap att blomma ut. Sin tid trogen är det väl genomarbetade oljemålningar han gör – där som regel varje person avmålas på en egen tavla – innan kompositionen sammanställs och görs komplett. De främsta och mest kända exemplen på hans oljemålningar är På berget från 1905 och Kyrkfolk fyra år senare, se Träbiten nr 66. Mindre kända, men idag alltmer uppskattade, är hans akvareller. Här kommer han närmare motivet och man anar ögonblickets skickliga penseldrag i en frisk, ljus färgskala. Även om Carl Wilhelmson var uppväxt med fraktskeppare och sjökaptener var det nu omkring sekelskiftet som hans grannar till största delen ägnade sig åt sysslor som var förknippade med fiske. Det är målningar som den tidiga Fiskarkvinnor bindande nät – hans genombrott vid Parissalongen år 1895 – På utsegling med den gamle mannen och pojken i jullen, samt akvarellerna Kvinnan som rensar skarpsill och fiskaren Ivar Svensson.

Annonser